Mot moderlandet

Hej hopp, plötsligt var det dags för hemfärd. Just nu i Delhi och väntar på att åka till flygplatsen.

Många avsked de senaste dagarna, vilket väl alltid är tråkigt. Men om det inte hade varit tufft att åka så hade det ju betytt att själva vistelsen inte varit så bra och det om något hade ju varit väldigt tråkigt. Dessutom väntar ett nytt färskt jobb på Röda Korset direkt vid hemkomst vilket ju inte kunde vara bättre tajmat.

Tror detta varit några av de mest lärorika veckorna i livet hittills, tar med mig massor av nya tankar om såväl samhälle, om mig själv och om livet i största allmänhet. Överhuvudtaget när man vistas utomlands som något annat än turist så pressas man verkligen att upptäcka nya saker om sig själv och testa sig själv i nya situationer. Och plötsligt kan man finna sig själv helt plötsligt helt och hållet bekväm med att leda 20 barn i Simon Says och faktiskt vara rätt så bra på det. Eller förklara multiplikation och skriva verb på knacklig Hindi. Pang bom liksom. Älskar sånt, att våga sätta sig själv i nya situationer och faktiskt klara dem galant.

Hoppas också att jag kunnat bidra med åtminstone något litet, tror dock att det är viktigt att inte ha för höga förväntningar på ens faktiska avtryck när man åker iväg såhär; trots allt är en volontär bara där en begränsad tid och allt som har med social utveckling att göra tar TID. Men med sin tid och sitt engagemang går det göra åtminstone något litet, och ett myrsteg framåt är åtminstone bättre än inget.

Tror ärligt talat att en av de största poängerna med t.ex skolan jag jobbade på kanske inte främst är att lära ut konkreta kunskaper utan mycket också att förknippa lärande för dessa  barn med något positivt. Sen så tror jag också att skolan kan vara en väldigt viktig fristad där glada och snälla vuxna finns redo med kramar och leenden och dit alla barn är välkomna och det är också en viktig aspekt, inte bara här utan för skolan generellt. Och sen såklart klämma in så mycket konkret lärande man kan, men det avgörande för lärandeprocessen tror jag inte är hur snabbt man kan rabbla alfabetet utan att man bibehåller sin lust att lära och att man aldrig ska känna sig dum för att man inte kan. Man har ju bara inte lärt sig än! Och med mycket lek och glädje så, ja, jag tror att det är en bra väg att gå, för såväl stor som liten.

Något jag frågat mig själv många gånger under min tid här är om vårt sätt att leva i västvärlden verkligen är så himla mycket bättre. Visst, vi har materiell rikedom och hög standard i de flesta av livets alla områden och det ska vi inte ta för givet. Tror att fattigdom är en grej man omöjligen kan föreställa sig fullt ut om man alltid haft tillräckligt med pengar, och med allt som man inte själv har upplevt bör man vara ödmjuk. Men så ser jag på många av kvinnorna i vår Women Empowerment Class. Trots att många av dem blev bortgifta och gravida som 15-åringar och har så lite utbildning att de inte kan läsa eller skriva sitt eget modersmål, så jäsiken vad dessa kvinnor har livsglädje i sig! Många problem också, garanterat, problem som man som utlänning nog aldrig kan få full insikt i, men inte hindrar det dessa kvinnor från att samtidigt vara så himla glada. Tror därför att vi måste ha ett väldigt öppet sinne när det kommer till social utveckling och inte tro att vårt sätt att leva alltid är det bästa ur alla aspekter. Människan är sjukt anpassningsbar och det finns massor av olika sätt att leva ett gott liv.

Tar med mig en miljard lärdomar hem och är galet nöjd med hela denna upplevelse. Såklart har det varit tufft ibland, med mycket frustration och många utmaningar, men vad är det som säger att upplevelser där allt glider smidigt är de bästa? Tvärtom skulle jag nog säga, att bara halka sin väg framåt på ett bananskal är väl trist.

Märklig känsla att plötsligt snart vara i Sverige, lär bli lite av en kulturchock! Plötsligt står folk i kö, slirar inte med sina tuctucs på trottoarer och vägkanter och överallt, bilarna tutar inte, det finns papperskorgar, det anses fult att stirra, kor springer inte omkring på gatorna, restaurangerna klassificeras inte längre som Veg och Non-veg och det kommer vara snö på gatorna. Knasigt värre. Och som med alla resor så kommer jag minnas många platser och situationer men det är människorna som lämnar störst avtryck och som jag kommer att minnas längst, utan tvekan. Tar med mig många minnen som jag förvarar på en särskilt plats i mig.

Nä, dags att ta en tupplur innan planet lyfter. Godnatt Indien, jag misstänker att vi ses i framtiden igen!   

Näst sista veckan

Snart bara en vecka kvar innan jag återvänder till moderlandet, knasigt värre. Känns som jag nyss irrade ut från Delhi flygplats, samtidigt som att jag faktiskt hunnit så vansinnigt mycket här så det känns som jag varit här en hel evighet.

Denna helg har min kropp varit i den sedvanliga herrejösses-vart-är-allt-mitt-blod-och-aj-vad-ont-det-gör-överallt-chocken som slår till nån gång om sänder (såna tillfällen då jag är mindre entusiastisk över att vara av honkön). Så har mest irrat omkring ganska så väldigt snurrig i huvudet och försökt se till att marken inte kommer upp och slår mig i ansiktet. Sånt som händer ibland men ack så onödig dramatik.

Efter en lugn helg har dock gnistan återvänt och sitter i skrivande stund och gör lektionsplanering för min sista vecka, lite hälsorelaterade grejer, fotosyntes, näringslära... Även om jag kan bli frustrerad över bristen på struktur här så passar det mig utmärkt att få så pass mycket eget ansvar över lektionerna (delat med andra volontärer såklart, men det är ingen som säger till oss vad vi ska göra). Så jag trivs även om det kan vara lite kaotiskt för en stackars strukturfreakskandinav ibland.

När man åker på en sån här resa tror jag att den allmänna förväntningen är att man ska komma hem med en större tacksamhet gentemot vad man har här hemma. Det tror jag helt klart att jag kommer att göra. Jag är verkligen ingen rikeman, jag skrubbar toaletter och släpar postkärror till vardags liksom. Men jag har sååå mycket som så många saknar och det är så otroligt lätt att glömma. När man är i en priviligierad ställning blir man väldigt lätt blind för sina privilegier, vilket jag tror gäller alla typer av privilegier och förtrycksstrukturer och att se till att vara medveten om detta är det minsta man kan göra.

Dels har vi de uppenbara såsom tak över huvudet och mat på bordet men också mer osynliga saker som är ack så väsentliga. Främst tänker jag på privilegiet att kunna välja. Jag kan välja vad jag vill studera, om jag vill jobba något år innan jag studerar, jag kan välja att spela fiol och jag kan välja min klädstil. Jag kan välja att låta bli lyxvaror såsom nya kläder och frisörbesök, men jag vet att jag har möjligheten att köpa något om jag verkligen behöver det eller helt enkelt bara vill ha. Jag kan välja vad jag prioriterar att lägga mina pengar på - jag kan välja att åka till Indien. Människorna som sover under håliga filtar kan inte välja.

Men något annat jag också tar med mig är en fördjupad insikt kring de negativa aspekterna kring hur vi lever i västvärlden samt en insikt om att alla samhällen egentligen är rätt lika. Medan religion och traditioner är den största källan till förtryck på vissa platser så är normer och ideal och krav på att följa konsumtionsmönster exempel på förtryck hos oss. Medan kvinnor täcker sig här förväntas kvinnor i väst klä sig tilltalande, attraktivt, snarare än bekvämt. I alla samhällen finns ideal kring vad som är ett bra liv, och även om hierarkierna och normerna kring detta är olika på ytan så är det ganska samma sak på ett djupare plan.

Nä, hej och hå, dags att fortsätta lektionsplanera! (knasigt förresten hur otroligt lite jag minns från grundskolan. Finner mig själv plötsligt googlande hur det egentligen var som fotosyntes funkade. Ojoj. Intellektuell nedförsbacke efter studenten eller vad?!)

Springande kossor och sånt

Pang bom så var ännu en vecka förbi! Snörvligheten börjar avta vilket ju alltid är gött. En bra vecka, känns som jag haft en massa veckor här eftersom jag verkligen fått in en vardagsrutin men det är ju faktiskt bara en månad sen jag kom hit. Knasigt värre.

I helgen hade jag mitt första oangenäma möte med en kossa, vilket involverade ett visst krossande av myten att tjurar inte reagerar på rött. Vi traskar helt sonika längs en vanlig gata när plötsligt en tjur kommer dundrande med ett tydligt mål i sikte; min röda tröja. Kom undan med en lite öm arm och en eh, nyvunnen respekt för spurtande nötkreatur.

I övrigt då. Börjar verkligen känna mig hemma i lärarrollen nu, viftandes för fullt med min whiteboardpenna, sjungandes barnsånger och lekandes Moaversionen av Simon Says. Det är himla klurigt ibland och tålamodsprövande så in i norden, men för det mesta jädra roligt. Råkar ju vara typ Tålamodet/Lugnet reinkarnerat, så jag klarar mig bra. Nog för att jag kanske gärna hade skippat den delen av veckan när ett av barnen ryckte till sig min hand och använde den som näsduk, men det är en annan femma.

Börjar också förstå hur snabbt barn faktiskt lär sig, bara man trycker på rätt motivationsknapp. Fina grejer. Gjorde min dag när en av de barnen som inte går i någon skola överhuvudtaget dels förstod subtraktion men faktiskt också var helt exalterad över varje subtraktionstal jag gav henne. Yey!

Ser till att ta vara på tiden här och börjar som ett oväntat plus bli mer och mer säker på vad jag vill göra av mitt yrkesliv. Tid att tänka är alltid bra. På ett sätt kan jag avundas folk som sedan de var 5 år har vetat vad de vill bli, men samtidigt är det mycket mer spännande att liksom se vilka bananskal man råkar halka in på. Börjar åtminstone veta åt vilket håll jag vill placera min rad av bananskal, vilket räcker för mig.

Tjoflöjt, ny dag väntar imorgon. Förhoppningsvis fri från springande kossor, eller ja, springa får de väl göra men åt ett annat håll än mot mig tack.

Kameratankar och livet

När man åker bort i ett antal veckor är det hemskt lätt hänt att packa med sig en massa onödigheter. Lyckades hyfsat bra med att lämna onödigt krimskrams hemma, men en av de sakerna som jag tog med men som jag inte använder är min kamera, konstigt nog. Man tycker ju att man vill minnas en sån här resa och bevara detaljerna för framtiden. Men jag kommer mig helt enkelt inte för att använda den.

För det första så tror jag att det har att göra med att jag vill ha så lite som möjligt att göra med turistidentiteten, gillar den inte alls. Särskilt inte här. För att dra en lite långsökt parallell så fortsätter jag såhär: I Sverige, eller överallt egentligen, har jag alltid stora problem med att gå på restaurang eftersom jag mår så konstigt av att en främling ska passa upp på mig, laga min mat, servera mig den. Jag betalar maten och de får lön, men nej, inte min grej. Varför ska de passa upp på mig? Samma känsla har jag här, gånger typ en miljon - den där när man känner sig förmer och inte vill vara det. Allra mest blir det så när jag har en kamera framme. Liksom, här kommer jag på exotiskt äventyr med min fancy kamera (nåja, förhållandevis) och, ja, jag vet inte. Är kanske överkänslig men känner bara att det så lätt blir nån slags safarikänsla över det hela, nån slags slumsafari.

Vet också att jag själv har noll komma noll tolerans för att bli fotad när jag inte gett min tillåtelse så varför ska jag vänta mig att random människor som jag råkar passera skulle vilja vara med på bild? Det är riktiga människor i sina riktiga liv, inga cirkusapor (som förresten också förtjänar lite integritet men det är ett annat ämne).

Vill egentligen mest svinga iväg min kamera ut genom fönstret under ett tåg och aldrig se den igen, inser mer och mer att foton inte är min grej. Dels eftersom foton i sociala medier väl har en tendens att mest gå ut på att för omvärlden hur lyckad man är (eller ja, hela fenomenet sociala medier går väl på vissa sätt ut på det men det är väl ingen nyhet direkt), orka stödja det fenomenet liksom. Och för att dyka ner i lite deep shit så känns hela grejen med att fota mest som ett sätt att fly från döden, som ett försök att bevara det förflutna. Det är en av de mest naturliga instinkterna, att fly från döden, en väldigt viktig instinkt (och källan till alla andra instinkter?). Men jag vet inte, jag tror inte att fotokulturen som vi har är helt hälsosam, man missar rätt mycket bakom om man hela tiden försöker fånga nuet så att man kan se tillbaka på det senare. Nog för att Carpe Diem är ett av de citat som irriterar mig mest eftersom det spelar kapitalismen, egocentreringen och den redan skyhöga pressen på individen rätt i händerna, men det har ändå liiite sanning i sig. Jag vill kunna låta saker komma och gå bara som de är, kanske är det pretentiöst sagt men hur som helst kan jag alltid skylla på att fotoalbum är tunga och jag hatar tunga flyttkartonger. Dessutom så är min kamera hemskt lynnig pga någon slags vattenskada (beror förvånande nog inte på att jag medvetet hällde vatten på den, lovar). Såtillvida att jag inte blir dement lär jag minnas denna resa ändå, och blir jag dement så finns det större bekymmer att hantera.  Många anledningar, eller eh bortförklaringar. Kanske ser jag för ensidigt på saken, att dela foton är ju egentligen en fin grej som gör att andra kan få en större insikt i ens liv. Som med allting annat; finns flera sidor av saken. Men nej, detta är ingen turistresa så kameran förblir nerpackad. Utom när kossor/andra gulliga varelser går förbi, har i princip enbart bilder på apor, grisar, elefanter och kor. Vilket ju känns ganska representativt för Indien ändå.

På tal om döden. Pga JÄTTESNUVIG = osocial och lite lätt ynklig, så hann jag imorse läsa klart en bok som jag snubblade över när vi besökte en bokhandel. Tuesdays with Morrie heter den och den handlar om Morrie, en gammal sociologiprofessor, som är dödligt sjuk i ALS. En av hans gamla elever, en riktig karriärist som värderar fina bilar högre än relationer, söker upp honom och de börjar prata om allt det där i livet med verklig substans. En verkligt varm bok som handlar inte bara om döden utan allra mest om livsglädje och allt vad det innebär. Ett citat som slog mig var när han säger att "when you learn how to die, you learn how to live". Det är så sant! Man måste låta det gamla dö, gamla identiteter, gamla minnen, gamla roller, gamla situationer, för att det ska vara möjligt att låta det nya, nuet, komma. Ett buddhistiskt citat lyder såhär "don't cling to things, because nothing is permanent". Att låta saker förändras och att gå vidare till nya äventyr, nya situationer, nya roller är ju faktiskt vad hela livet handlar om.

Deep shit såhär på aftonkvisten. Godnatt, nu sova bort detta irriterande supervirus så jag kan hänga med barnen imorgon. Är bättre än imorse åtminstone när jag helst av allt ville hugga av min näsa. Alla framsteg är framsteg.

Ännu en arbetsvecka

Ännu en arbetsvecka slut! Idag lördag, ledig dag. Vaknade vid fem och vinkade av några volontärvänner vars vistelse är över nu, och störtade sen i säng igen pga plötslig dunderförkylning som slagit till över natten. Pang bom snuvig, uhh. Pallrade mig sen iväg på utflykt med några andra volontärer till ett Monkey Temple vilket är precis som det låter: ett tempel med en massa apor. Vansinnigt gulliga. Även ett gäng grisar, några getter och en djupt butter tjur (butter av oklar anledning, kanske bara en machoman) struttade omkring, älskar hur närvarande djuren är mitt bland alla människor men det skär i mig att de ska tvingas leva mitt bland alla trafikgalningar och all luftförorening.  

En bra arbetsvecka. Några av de volontärer som varit här en längre tid åkte i veckan och just nu är vi bara två volontärer på skolan = smått kaosigt. Men jag blir alltid lika förvånad över hur snabbt man faktiskt anpassar sig till nya situationer och hur snabbt man bygger sig en vardag. Plötsligt känns det som om jag för alltid har spenderat dagarna med att sjunga Godmorgonsånger, dansa Hokey Pokey, förklara additition på löjligt knacklig Hindi, krama barn och försöka kommunicera skillnaden mellan uttal på sh och s. Trodde inte heller att jag skulle hinna börja bry mig så mycket om projektdeltagarna på mina få veckor här. Men det var länge sen jag var så stolt som när en av kvinnorna läste mig en hel barnbok på engelska för mig eller när ett av barnen äntligen tycktes förstå konceptet med siffror och att 123.. inte bara var någon märklig ramsa utan faktiskt innebar något. Cool grej.

Gårdagen bestod av lekdag med barnen vilket minst sagt innebär ett motionspass. 90 % av tiden har jag ett barn på ryggen, i knät, i famnen, efter mig lekandes Kull eller viftandes framför mig eftersom hen vill att jag viker ett pappersflygplan, snurrar ett hopprep (eller ännu värre, hoppar hopprep) eller kastar en boll. Och trots att jag i princip aldrig haft så mycket att göra med barn så kommer det så naturligt.

Samtidigt är det såklart också en hel del utmaningar, den största är helt klart språket. Hur ska man förklara något om man inte kan samma språk? Det är en av bristerna jag ser i såna här projekt, det skulle verkligen behövas antingen fler tolkar eller helt enkelt volontärer som behärskar åtminstone det grundläggande i språket. En annan svårighet, som jag tror definitivt gäller för alla lärandesituationer, är att hitta balansen mellan att inte pusha tillräckligt och att pusha för hårt. Barn är smarta, smartare än vuxna för det mesta tror, men pushar man för hårt låser det sig så enkelt. Klurigt värre, men desto mer glädjande när man faktiskt når fram och ser att en glödlampa tänds där inne.

När man tänker på utvecklingsländer och skolor i slumområden är det lätt att föreställa sig pluggsugna barn som lyssnar på precis allt läraren har att säga, och till det kan jag bara säga HAH! Hälften av tiden känns det som att jag hyschar och ber någon att sluta slå på sin kompis med en penna, sluta göra solosångnummer mitt i sagostunden och att för fridens allaste liljor sitta ner nån gång. Nåt man får ta när man har att göra med kids, och all frustration suddas snabbt bort av hur goa de faktiskt är större delen av tiden.

Gotta love India. Nu: dricka abnorma mängder chai och försöka övertala kroppen att lägga av med sina febertendenser. 

Projekttankar

Efter en helg ute i öknen bland kameler och tältsängar och marknadsstånd med JÄTTEMÅNGA haremsbyxor som var JÄTTEBILLIGA (gissa om min väska kommer vara fullsmockad när jag åker till Sverige igen) har jag nu återvänt till Jaipur och mina projekt.

Börjar lära känna barnen nu, särskilt de där lite försiktigare, lugnare barnen som lätt blir förbisedda i ett fullsmockat klassrum (folk med liknande temperament dras helt enkelt till varandra tror jag). Värmer i hjärtegropen när de tysta barnen börjar ty sig till en för jag vet av egen erfarenhet att tysta barn ofta är rätt skeptiska mot nya vuxna. Så det känns fint. Dock känns det mindre bra att veta att dessa barn hela tiden är i situationen att nya volontärer kommer, de blir fäst vid dessa, och sen åker dessa volontärer. Det tar tid att bygga upp det förtroende som krävs för en bra lärare-elev-relation och frågan är hur pass bra de lär sig när folk anländer och åker hipp som happ. Dock så finns det som tur är några ordinarie lärare som har varit där i flera år, vilket verkligen är livsviktigt för att projektet ska ha någon som helst kontinuitet. Har inte riktigt landat i någon slutsats om detta ännu, väntar på den.

Ärligt talat var jag lite skeptisk till hela grejen med volontärarbete när jag åkte hit, kände att sättet det ofta marknadsförs på är mer "äventyrsresa kombinerat med att krama några barn och putsa egot"  än "kom och hjälp underpriviligerade människor". Och det känns ju bara hur unket som helst. Känns därför väldigt skönt att konstatera att jag är faktiskt är imponerad av projekten och organisationen i helhet, det känns verkligen som att grundsyftet är att arbeta för social utveckling. Vissa saker kunde vara bättre, men i sin helhet känns det bra i själen att komma till projekten. Eftersom organisationen även bedriver turistverksamhet/äventyrsresor så är det lite väl många turistiska inslag, men volontärdelen får mestadels bra betyg. Hade gärna inrättat en minimigräns på iaf en månad, kanske längre, för att jobba på projekten, dels för att minimera åtminstone litegrann hur många volontärer barnen behöver lära känna och ta avsked från men också för att få in en långsiktighet och en lite tydligare struktur i det hela. Men jag vet inte, hur kort ens volontärresa än är så tror jag att den garanterat innebär förändrade perspektiv för volontärens del, och detta är otroligt värdefullt att ta med sig hem igen och jag tror att samhället skulle gynnas av att fler fick sådana perspektivändringar. Svåra frågor detta, måste klura mer.

I övrigt är allt väl. På grund av illvillig livmoder som gillar att plågas så har dock aftonen spenderats sängliggande, dock gav detta tillfälle att gräva ner mig i min hindiordbok. Fett fascinerande språk, dock ser mina försök att lära mig alfabetet mest ut som om en femåring utan tummar varit i farten. Inte lätt när det är svårt. 

Projektstart

Jösses, här händer det grejer!

Har nu äntligen fått komma igång med mina projekt, som jag längtat! Det har varit högtidsdagar här, en stor drakflygarfestival som är väldigt stor i Rajasthan (delstaten jag är i), så vi var lediga måndag och tisdag.

Allmänläget är mycket bra, min rygg är lite ur fas på grund av lite för många tuctucfärder på skumpiga vägar + en överentusiastisk yogalärare som misstog mig för någon slags akrobat. Men i övrigt nemas problemas! Framför allt är jag så himla taggad på mina projekt, oj vad jag bitit på naglarna över detta men tusan vad bra det faktiskt blev. Tjoho!

Jag är involverad i två projekt, det ena går i stora drag ut på att lära barn i slumområden grundläggande kunskaper i t.ex matte och engelska, dessa barn har nämligen inte tillgång till vanlig skola av olika skäl. Idag jobbade vi med att lista ut vad klockan är, sjöng några engelska sånger, pratade lite geografi, hade sagostund osv. Själva klassrummet är en minimal sal där ungefär 30 barn klämmer ihop sig på golven. Det finns en svart tavla, några arbetsböcker och några lådor med pennor men det är ungefär allt som finns, så man får verkligen tänka kreativt. Dessutom är det omöjligt att veta om alla barn dyker upp alla dagar och stannar hela dagen, de kommer liksom och går som deras familj vill och som de själva vill. En annan svårighet är att åldrarna rör sig mellan cirka 3-10, så alla är på väldigt olika nivåer vilket gör det svårt att anpassa aktiviteterna så att de passar alla. Men med lite kreativitet och mycket god vilja går det mesta att lösa! Och barnen är verkligen SÅ HIMLA GOA. Vi är just nu ungefär 5 volontärer i klassrummet vilket gör det enkelt att dela in barnen i smågrupper vilket underlättar dramatiskt, men rummet är fortfarande vääldigt litet så det blir väldigt stojigt där inne hur man än gör. Efter lektionen igår bestämde jag mig för att hitta på ett bättre sätt att lära ut klockan, att lära ut något sådant på ett språk som barnen inte är jättebra på, utan något som helst visuellt hjälpmedel = hej kom och hjälp mig. Efter att ha rotat runt på en lokal marknad ett tag kom jag tillbaka till volontärhuset med lite tejp, några färgpennor, lite papper och några gem, vilket efter någon timmas klippande och klistrande resulterade i fem klockor med snurrbara inplastade visare. Inte det vackraste världen har sätt, meen what to do. Provade ut dem idag, och från vad jag såg idag så underlättade det litegrann iaf. Gött!

Projekt nummer två är ett Women Empowerment projekt som finns till för att stärka kvinnors ställning. Många kvinnor i slummen är helt utan utbildning vilket gör att de t.ex lätt blir lurade att betala för mycket pengar på marknaden eftersom de inte kan räkna, de förstår inte vad läraren till deras barn skriver till dem eftersom de inte kan läsa, och de lever i en situation där männen i ens liv bestämmer ALLT. Så dels jobbar projektet med utbildning men också med att diskutera mer filosofiska frågor om kvinnors rättigheter etc. och visa dem hur kvinnor i västvärlden lever. Inte för att västvärlden har ett perfekt sätt att leva (minst sagt) men just när det gäller dessa frågor så är kvinnor i väst generellt friare än exempelvis dessa kvinnor. Märklig känsla måste jag säga att göra abc-ramsor med vuxna kvinnor; att möta detta projekt är verkligen en ögonöppnare för hur pass mycket utbildning underlättar i livet. Och oj vad de vill lära sig, man ser verkligen hur de suger i sig av allt man säger och sen ser deppiga ut när vi volontärer måste åka iväg.

Överhuvudtaget så är det verkligen en bergochdalbana utan dess like att vara här, pendlar verkligen mellan topp och botten, frustration och glädje och allt däremellan på ett sätt man sällan gör i vardagslivet. Frustrerad eftersom Indien definitivt saknar den byråkratiska effektivitet som vi skandinaver har, bara att få fram information om vilken tid ens projekt börjar är verkligen ett äventyr i sig. Men på ett sätt är det fint hur saker och ting är lite flytande och inställningen att saker och ting löser sig efter vägen på ett sätt eller ett annat, de gör ju alltid det. Det är också väldigt lätt att bli nedslagen av den utbredda fattigdomen med alla barfotabarn och magra halta tiggare, av alla kor som står och käkar plast och skräp tills magarna måste vara sprängfyllda av onaturligheter, och av den otroligt begränsade situation många kvinnor lever i. Men det finns samtidigt så otroligt många bra saker här, mitt i slummen frodas livsglädjen och barnen kramas och leker precis som vilka andra barn som helst. Inte minst älskar den allmänna inställningen att materiella ting inte är allt. Det var verkligen något som slog mig när jag kom hit, hur minimalistiskt de flesta lever: svenska medelklassvillor ser ut som lyxslott i jämförelse. Pratade med en indisk kvinna som jobbar på organisationen och hon blev helt chockad när jag berättade om hur mycket prylar en medelsnittssvensk äger. Varför har ni så mycket grejer?! undrade hon bestört och jag kan ju bara hålla med.

Har svårt att förstå att jag inte ens varit här i två veckor, OJ vad mycket jag hunnit. Bara en sån sak som att jag idag plötsligt fann mig själv balanserandes på ryggen på en gigantisk elefant. Sånt som bara händer i Indien liksom.