Ännu en arbetsvecka slut! Idag lördag, ledig dag. Vaknade vid fem och vinkade av några volontärvänner vars vistelse är över nu, och störtade sen i säng igen pga plötslig dunderförkylning som slagit till över natten. Pang bom snuvig, uhh. Pallrade mig sen iväg på utflykt med några andra volontärer till ett Monkey Temple vilket är precis som det låter: ett tempel med en massa apor. Vansinnigt gulliga. Även ett gäng grisar, några getter och en djupt butter tjur (butter av oklar anledning, kanske bara en machoman) struttade omkring, älskar hur närvarande djuren är mitt bland alla människor men det skär i mig att de ska tvingas leva mitt bland alla trafikgalningar och all luftförorening.
En bra arbetsvecka. Några av de volontärer som varit här en längre tid åkte i veckan och just nu är vi bara två volontärer på skolan = smått kaosigt. Men jag blir alltid lika förvånad över hur snabbt man faktiskt anpassar sig till nya situationer och hur snabbt man bygger sig en vardag. Plötsligt känns det som om jag för alltid har spenderat dagarna med att sjunga Godmorgonsånger, dansa Hokey Pokey, förklara additition på löjligt knacklig Hindi, krama barn och försöka kommunicera skillnaden mellan uttal på sh och s. Trodde inte heller att jag skulle hinna börja bry mig så mycket om projektdeltagarna på mina få veckor här. Men det var länge sen jag var så stolt som när en av kvinnorna läste mig en hel barnbok på engelska för mig eller när ett av barnen äntligen tycktes förstå konceptet med siffror och att 123.. inte bara var någon märklig ramsa utan faktiskt innebar något. Cool grej.
Gårdagen bestod av lekdag med barnen vilket minst sagt innebär ett motionspass. 90 % av tiden har jag ett barn på ryggen, i knät, i famnen, efter mig lekandes Kull eller viftandes framför mig eftersom hen vill att jag viker ett pappersflygplan, snurrar ett hopprep (eller ännu värre, hoppar hopprep) eller kastar en boll. Och trots att jag i princip aldrig haft så mycket att göra med barn så kommer det så naturligt.
Samtidigt är det såklart också en hel del utmaningar, den största är helt klart språket. Hur ska man förklara något om man inte kan samma språk? Det är en av bristerna jag ser i såna här projekt, det skulle verkligen behövas antingen fler tolkar eller helt enkelt volontärer som behärskar åtminstone det grundläggande i språket. En annan svårighet, som jag tror definitivt gäller för alla lärandesituationer, är att hitta balansen mellan att inte pusha tillräckligt och att pusha för hårt. Barn är smarta, smartare än vuxna för det mesta tror, men pushar man för hårt låser det sig så enkelt. Klurigt värre, men desto mer glädjande när man faktiskt når fram och ser att en glödlampa tänds där inne.
När man tänker på utvecklingsländer och skolor i slumområden är det lätt att föreställa sig pluggsugna barn som lyssnar på precis allt läraren har att säga, och till det kan jag bara säga HAH! Hälften av tiden känns det som att jag hyschar och ber någon att sluta slå på sin kompis med en penna, sluta göra solosångnummer mitt i sagostunden och att för fridens allaste liljor sitta ner nån gång. Nåt man får ta när man har att göra med kids, och all frustration suddas snabbt bort av hur goa de faktiskt är större delen av tiden.
Gotta love India. Nu: dricka abnorma mängder chai och försöka övertala kroppen att lägga av med sina febertendenser.
En bra arbetsvecka. Några av de volontärer som varit här en längre tid åkte i veckan och just nu är vi bara två volontärer på skolan = smått kaosigt. Men jag blir alltid lika förvånad över hur snabbt man faktiskt anpassar sig till nya situationer och hur snabbt man bygger sig en vardag. Plötsligt känns det som om jag för alltid har spenderat dagarna med att sjunga Godmorgonsånger, dansa Hokey Pokey, förklara additition på löjligt knacklig Hindi, krama barn och försöka kommunicera skillnaden mellan uttal på sh och s. Trodde inte heller att jag skulle hinna börja bry mig så mycket om projektdeltagarna på mina få veckor här. Men det var länge sen jag var så stolt som när en av kvinnorna läste mig en hel barnbok på engelska för mig eller när ett av barnen äntligen tycktes förstå konceptet med siffror och att 123.. inte bara var någon märklig ramsa utan faktiskt innebar något. Cool grej.
Gårdagen bestod av lekdag med barnen vilket minst sagt innebär ett motionspass. 90 % av tiden har jag ett barn på ryggen, i knät, i famnen, efter mig lekandes Kull eller viftandes framför mig eftersom hen vill att jag viker ett pappersflygplan, snurrar ett hopprep (eller ännu värre, hoppar hopprep) eller kastar en boll. Och trots att jag i princip aldrig haft så mycket att göra med barn så kommer det så naturligt.
Samtidigt är det såklart också en hel del utmaningar, den största är helt klart språket. Hur ska man förklara något om man inte kan samma språk? Det är en av bristerna jag ser i såna här projekt, det skulle verkligen behövas antingen fler tolkar eller helt enkelt volontärer som behärskar åtminstone det grundläggande i språket. En annan svårighet, som jag tror definitivt gäller för alla lärandesituationer, är att hitta balansen mellan att inte pusha tillräckligt och att pusha för hårt. Barn är smarta, smartare än vuxna för det mesta tror, men pushar man för hårt låser det sig så enkelt. Klurigt värre, men desto mer glädjande när man faktiskt når fram och ser att en glödlampa tänds där inne.
När man tänker på utvecklingsländer och skolor i slumområden är det lätt att föreställa sig pluggsugna barn som lyssnar på precis allt läraren har att säga, och till det kan jag bara säga HAH! Hälften av tiden känns det som att jag hyschar och ber någon att sluta slå på sin kompis med en penna, sluta göra solosångnummer mitt i sagostunden och att för fridens allaste liljor sitta ner nån gång. Nåt man får ta när man har att göra med kids, och all frustration suddas snabbt bort av hur goa de faktiskt är större delen av tiden.
Gotta love India. Nu: dricka abnorma mängder chai och försöka övertala kroppen att lägga av med sina febertendenser.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar