Efter en helg ute i öknen bland kameler och tältsängar och marknadsstånd med JÄTTEMÅNGA haremsbyxor som var JÄTTEBILLIGA (gissa om min väska kommer vara fullsmockad när jag åker till Sverige igen) har jag nu återvänt till Jaipur och mina projekt.
Börjar lära känna barnen nu, särskilt de där lite försiktigare, lugnare barnen som lätt blir förbisedda i ett fullsmockat klassrum (folk med liknande temperament dras helt enkelt till varandra tror jag). Värmer i hjärtegropen när de tysta barnen börjar ty sig till en för jag vet av egen erfarenhet att tysta barn ofta är rätt skeptiska mot nya vuxna. Så det känns fint. Dock känns det mindre bra att veta att dessa barn hela tiden är i situationen att nya volontärer kommer, de blir fäst vid dessa, och sen åker dessa volontärer. Det tar tid att bygga upp det förtroende som krävs för en bra lärare-elev-relation och frågan är hur pass bra de lär sig när folk anländer och åker hipp som happ. Dock så finns det som tur är några ordinarie lärare som har varit där i flera år, vilket verkligen är livsviktigt för att projektet ska ha någon som helst kontinuitet. Har inte riktigt landat i någon slutsats om detta ännu, väntar på den.
Ärligt talat var jag lite skeptisk till hela grejen med volontärarbete när jag åkte hit, kände att sättet det ofta marknadsförs på är mer "äventyrsresa kombinerat med att krama några barn och putsa egot" än "kom och hjälp underpriviligerade människor". Och det känns ju bara hur unket som helst. Känns därför väldigt skönt att konstatera att jag är faktiskt är imponerad av projekten och organisationen i helhet, det känns verkligen som att grundsyftet är att arbeta för social utveckling. Vissa saker kunde vara bättre, men i sin helhet känns det bra i själen att komma till projekten. Eftersom organisationen även bedriver turistverksamhet/äventyrsresor så är det lite väl många turistiska inslag, men volontärdelen får mestadels bra betyg. Hade gärna inrättat en minimigräns på iaf en månad, kanske längre, för att jobba på projekten, dels för att minimera åtminstone litegrann hur många volontärer barnen behöver lära känna och ta avsked från men också för att få in en långsiktighet och en lite tydligare struktur i det hela. Men jag vet inte, hur kort ens volontärresa än är så tror jag att den garanterat innebär förändrade perspektiv för volontärens del, och detta är otroligt värdefullt att ta med sig hem igen och jag tror att samhället skulle gynnas av att fler fick sådana perspektivändringar. Svåra frågor detta, måste klura mer.
I övrigt är allt väl. På grund av illvillig livmoder som gillar att plågas så har dock aftonen spenderats sängliggande, dock gav detta tillfälle att gräva ner mig i min hindiordbok. Fett fascinerande språk, dock ser mina försök att lära mig alfabetet mest ut som om en femåring utan tummar varit i farten. Inte lätt när det är svårt.
Börjar lära känna barnen nu, särskilt de där lite försiktigare, lugnare barnen som lätt blir förbisedda i ett fullsmockat klassrum (folk med liknande temperament dras helt enkelt till varandra tror jag). Värmer i hjärtegropen när de tysta barnen börjar ty sig till en för jag vet av egen erfarenhet att tysta barn ofta är rätt skeptiska mot nya vuxna. Så det känns fint. Dock känns det mindre bra att veta att dessa barn hela tiden är i situationen att nya volontärer kommer, de blir fäst vid dessa, och sen åker dessa volontärer. Det tar tid att bygga upp det förtroende som krävs för en bra lärare-elev-relation och frågan är hur pass bra de lär sig när folk anländer och åker hipp som happ. Dock så finns det som tur är några ordinarie lärare som har varit där i flera år, vilket verkligen är livsviktigt för att projektet ska ha någon som helst kontinuitet. Har inte riktigt landat i någon slutsats om detta ännu, väntar på den.
Ärligt talat var jag lite skeptisk till hela grejen med volontärarbete när jag åkte hit, kände att sättet det ofta marknadsförs på är mer "äventyrsresa kombinerat med att krama några barn och putsa egot" än "kom och hjälp underpriviligerade människor". Och det känns ju bara hur unket som helst. Känns därför väldigt skönt att konstatera att jag är faktiskt är imponerad av projekten och organisationen i helhet, det känns verkligen som att grundsyftet är att arbeta för social utveckling. Vissa saker kunde vara bättre, men i sin helhet känns det bra i själen att komma till projekten. Eftersom organisationen även bedriver turistverksamhet/äventyrsresor så är det lite väl många turistiska inslag, men volontärdelen får mestadels bra betyg. Hade gärna inrättat en minimigräns på iaf en månad, kanske längre, för att jobba på projekten, dels för att minimera åtminstone litegrann hur många volontärer barnen behöver lära känna och ta avsked från men också för att få in en långsiktighet och en lite tydligare struktur i det hela. Men jag vet inte, hur kort ens volontärresa än är så tror jag att den garanterat innebär förändrade perspektiv för volontärens del, och detta är otroligt värdefullt att ta med sig hem igen och jag tror att samhället skulle gynnas av att fler fick sådana perspektivändringar. Svåra frågor detta, måste klura mer.
I övrigt är allt väl. På grund av illvillig livmoder som gillar att plågas så har dock aftonen spenderats sängliggande, dock gav detta tillfälle att gräva ner mig i min hindiordbok. Fett fascinerande språk, dock ser mina försök att lära mig alfabetet mest ut som om en femåring utan tummar varit i farten. Inte lätt när det är svårt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar