Jösses, här händer det grejer!
Har nu äntligen fått komma igång med mina projekt, som jag längtat! Det har varit högtidsdagar här, en stor drakflygarfestival som är väldigt stor i Rajasthan (delstaten jag är i), så vi var lediga måndag och tisdag.
Allmänläget är mycket bra, min rygg är lite ur fas på grund av lite för många tuctucfärder på skumpiga vägar + en överentusiastisk yogalärare som misstog mig för någon slags akrobat. Men i övrigt nemas problemas! Framför allt är jag så himla taggad på mina projekt, oj vad jag bitit på naglarna över detta men tusan vad bra det faktiskt blev. Tjoho!
Jag är involverad i två projekt, det ena går i stora drag ut på att lära barn i slumområden grundläggande kunskaper i t.ex matte och engelska, dessa barn har nämligen inte tillgång till vanlig skola av olika skäl. Idag jobbade vi med att lista ut vad klockan är, sjöng några engelska sånger, pratade lite geografi, hade sagostund osv. Själva klassrummet är en minimal sal där ungefär 30 barn klämmer ihop sig på golven. Det finns en svart tavla, några arbetsböcker och några lådor med pennor men det är ungefär allt som finns, så man får verkligen tänka kreativt. Dessutom är det omöjligt att veta om alla barn dyker upp alla dagar och stannar hela dagen, de kommer liksom och går som deras familj vill och som de själva vill. En annan svårighet är att åldrarna rör sig mellan cirka 3-10, så alla är på väldigt olika nivåer vilket gör det svårt att anpassa aktiviteterna så att de passar alla. Men med lite kreativitet och mycket god vilja går det mesta att lösa! Och barnen är verkligen SÅ HIMLA GOA. Vi är just nu ungefär 5 volontärer i klassrummet vilket gör det enkelt att dela in barnen i smågrupper vilket underlättar dramatiskt, men rummet är fortfarande vääldigt litet så det blir väldigt stojigt där inne hur man än gör. Efter lektionen igår bestämde jag mig för att hitta på ett bättre sätt att lära ut klockan, att lära ut något sådant på ett språk som barnen inte är jättebra på, utan något som helst visuellt hjälpmedel = hej kom och hjälp mig. Efter att ha rotat runt på en lokal marknad ett tag kom jag tillbaka till volontärhuset med lite tejp, några färgpennor, lite papper och några gem, vilket efter någon timmas klippande och klistrande resulterade i fem klockor med snurrbara inplastade visare. Inte det vackraste världen har sätt, meen what to do. Provade ut dem idag, och från vad jag såg idag så underlättade det litegrann iaf. Gött!
Projekt nummer två är ett Women Empowerment projekt som finns till för att stärka kvinnors ställning. Många kvinnor i slummen är helt utan utbildning vilket gör att de t.ex lätt blir lurade att betala för mycket pengar på marknaden eftersom de inte kan räkna, de förstår inte vad läraren till deras barn skriver till dem eftersom de inte kan läsa, och de lever i en situation där männen i ens liv bestämmer ALLT. Så dels jobbar projektet med utbildning men också med att diskutera mer filosofiska frågor om kvinnors rättigheter etc. och visa dem hur kvinnor i västvärlden lever. Inte för att västvärlden har ett perfekt sätt att leva (minst sagt) men just när det gäller dessa frågor så är kvinnor i väst generellt friare än exempelvis dessa kvinnor. Märklig känsla måste jag säga att göra abc-ramsor med vuxna kvinnor; att möta detta projekt är verkligen en ögonöppnare för hur pass mycket utbildning underlättar i livet. Och oj vad de vill lära sig, man ser verkligen hur de suger i sig av allt man säger och sen ser deppiga ut när vi volontärer måste åka iväg.
Överhuvudtaget så är det verkligen en bergochdalbana utan dess like att vara här, pendlar verkligen mellan topp och botten, frustration och glädje och allt däremellan på ett sätt man sällan gör i vardagslivet. Frustrerad eftersom Indien definitivt saknar den byråkratiska effektivitet som vi skandinaver har, bara att få fram information om vilken tid ens projekt börjar är verkligen ett äventyr i sig. Men på ett sätt är det fint hur saker och ting är lite flytande och inställningen att saker och ting löser sig efter vägen på ett sätt eller ett annat, de gör ju alltid det. Det är också väldigt lätt att bli nedslagen av den utbredda fattigdomen med alla barfotabarn och magra halta tiggare, av alla kor som står och käkar plast och skräp tills magarna måste vara sprängfyllda av onaturligheter, och av den otroligt begränsade situation många kvinnor lever i. Men det finns samtidigt så otroligt många bra saker här, mitt i slummen frodas livsglädjen och barnen kramas och leker precis som vilka andra barn som helst. Inte minst älskar den allmänna inställningen att materiella ting inte är allt. Det var verkligen något som slog mig när jag kom hit, hur minimalistiskt de flesta lever: svenska medelklassvillor ser ut som lyxslott i jämförelse. Pratade med en indisk kvinna som jobbar på organisationen och hon blev helt chockad när jag berättade om hur mycket prylar en medelsnittssvensk äger. Varför har ni så mycket grejer?! undrade hon bestört och jag kan ju bara hålla med.
Har svårt att förstå att jag inte ens varit här i två veckor, OJ vad mycket jag hunnit. Bara en sån sak som att jag idag plötsligt fann mig själv balanserandes på ryggen på en gigantisk elefant. Sånt som bara händer i Indien liksom.
Har nu äntligen fått komma igång med mina projekt, som jag längtat! Det har varit högtidsdagar här, en stor drakflygarfestival som är väldigt stor i Rajasthan (delstaten jag är i), så vi var lediga måndag och tisdag.
Allmänläget är mycket bra, min rygg är lite ur fas på grund av lite för många tuctucfärder på skumpiga vägar + en överentusiastisk yogalärare som misstog mig för någon slags akrobat. Men i övrigt nemas problemas! Framför allt är jag så himla taggad på mina projekt, oj vad jag bitit på naglarna över detta men tusan vad bra det faktiskt blev. Tjoho!
Jag är involverad i två projekt, det ena går i stora drag ut på att lära barn i slumområden grundläggande kunskaper i t.ex matte och engelska, dessa barn har nämligen inte tillgång till vanlig skola av olika skäl. Idag jobbade vi med att lista ut vad klockan är, sjöng några engelska sånger, pratade lite geografi, hade sagostund osv. Själva klassrummet är en minimal sal där ungefär 30 barn klämmer ihop sig på golven. Det finns en svart tavla, några arbetsböcker och några lådor med pennor men det är ungefär allt som finns, så man får verkligen tänka kreativt. Dessutom är det omöjligt att veta om alla barn dyker upp alla dagar och stannar hela dagen, de kommer liksom och går som deras familj vill och som de själva vill. En annan svårighet är att åldrarna rör sig mellan cirka 3-10, så alla är på väldigt olika nivåer vilket gör det svårt att anpassa aktiviteterna så att de passar alla. Men med lite kreativitet och mycket god vilja går det mesta att lösa! Och barnen är verkligen SÅ HIMLA GOA. Vi är just nu ungefär 5 volontärer i klassrummet vilket gör det enkelt att dela in barnen i smågrupper vilket underlättar dramatiskt, men rummet är fortfarande vääldigt litet så det blir väldigt stojigt där inne hur man än gör. Efter lektionen igår bestämde jag mig för att hitta på ett bättre sätt att lära ut klockan, att lära ut något sådant på ett språk som barnen inte är jättebra på, utan något som helst visuellt hjälpmedel = hej kom och hjälp mig. Efter att ha rotat runt på en lokal marknad ett tag kom jag tillbaka till volontärhuset med lite tejp, några färgpennor, lite papper och några gem, vilket efter någon timmas klippande och klistrande resulterade i fem klockor med snurrbara inplastade visare. Inte det vackraste världen har sätt, meen what to do. Provade ut dem idag, och från vad jag såg idag så underlättade det litegrann iaf. Gött!
Projekt nummer två är ett Women Empowerment projekt som finns till för att stärka kvinnors ställning. Många kvinnor i slummen är helt utan utbildning vilket gör att de t.ex lätt blir lurade att betala för mycket pengar på marknaden eftersom de inte kan räkna, de förstår inte vad läraren till deras barn skriver till dem eftersom de inte kan läsa, och de lever i en situation där männen i ens liv bestämmer ALLT. Så dels jobbar projektet med utbildning men också med att diskutera mer filosofiska frågor om kvinnors rättigheter etc. och visa dem hur kvinnor i västvärlden lever. Inte för att västvärlden har ett perfekt sätt att leva (minst sagt) men just när det gäller dessa frågor så är kvinnor i väst generellt friare än exempelvis dessa kvinnor. Märklig känsla måste jag säga att göra abc-ramsor med vuxna kvinnor; att möta detta projekt är verkligen en ögonöppnare för hur pass mycket utbildning underlättar i livet. Och oj vad de vill lära sig, man ser verkligen hur de suger i sig av allt man säger och sen ser deppiga ut när vi volontärer måste åka iväg.
Överhuvudtaget så är det verkligen en bergochdalbana utan dess like att vara här, pendlar verkligen mellan topp och botten, frustration och glädje och allt däremellan på ett sätt man sällan gör i vardagslivet. Frustrerad eftersom Indien definitivt saknar den byråkratiska effektivitet som vi skandinaver har, bara att få fram information om vilken tid ens projekt börjar är verkligen ett äventyr i sig. Men på ett sätt är det fint hur saker och ting är lite flytande och inställningen att saker och ting löser sig efter vägen på ett sätt eller ett annat, de gör ju alltid det. Det är också väldigt lätt att bli nedslagen av den utbredda fattigdomen med alla barfotabarn och magra halta tiggare, av alla kor som står och käkar plast och skräp tills magarna måste vara sprängfyllda av onaturligheter, och av den otroligt begränsade situation många kvinnor lever i. Men det finns samtidigt så otroligt många bra saker här, mitt i slummen frodas livsglädjen och barnen kramas och leker precis som vilka andra barn som helst. Inte minst älskar den allmänna inställningen att materiella ting inte är allt. Det var verkligen något som slog mig när jag kom hit, hur minimalistiskt de flesta lever: svenska medelklassvillor ser ut som lyxslott i jämförelse. Pratade med en indisk kvinna som jobbar på organisationen och hon blev helt chockad när jag berättade om hur mycket prylar en medelsnittssvensk äger. Varför har ni så mycket grejer?! undrade hon bestört och jag kan ju bara hålla med.
Har svårt att förstå att jag inte ens varit här i två veckor, OJ vad mycket jag hunnit. Bara en sån sak som att jag idag plötsligt fann mig själv balanserandes på ryggen på en gigantisk elefant. Sånt som bara händer i Indien liksom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar