Vecka 1

Hej och hå!

Första veckan i Indien snart avklarad, introduktionsvecka om organisationen, projekten och indisk kultur. Imorgon åker vi till själva projekten, vilket jag ser framemot så mycket, det är ju faktiskt därför jag är här. Det känns som flera veckor sedan som jag landade här, vi har hunnit så mycket. Framför allt har jag hunnit tänka mycket, så många nya tankar och insikter.  Vissa är saker som jag redan tänkt men aldrig tänkt färdigt och många tankar helt nya.

Många intressanta människor jag träffat så sent som i måndags men som jag vet att jag kommer att sakna när vi reser åt varsitt håll igen. Gästfrihet såväl som kloka tankar flödar fritt.  

Många nya saker att vänja sig vid. Dels alla säkerhetskontroller. För att gå in på en vanlig butik måste man passera genom en metalldetektor och för att gå ut måste man få kvittot signerat och stämplat. Oändliga papper att fylla i med ens visumuppgifter. En annan sak är hur uppassad man blir. Folk som jobbar som toalettvärdar med uppgiften att ge en tvål och servetter.  Servitörer som står vakt för att fylla på ens vattenglas. Jag är inte gjord för sånt, jag vill inte känna mig förmer.  

Fantastisk mat. Och för en gångs skull är min vegomat normen och inte undantaget. Några av de andra volontärerna saknar köttet, jag tänker mest på att korna som går där ute faktiskt slipper slaktmaskiner.

Och ja, korna är verkligen överallt. Vid huset, utanför affären, mitt i trafiken. Bara står där i sina egna tankar helt fridfulla och fridlysta. Också massor av gathundar. Även en hel del apor som skuttar längs vägkanterna sida vid sida med grisar och getter. En kontrast minsann. Trafikkaos som jag aldrig tidigare skådat och mitt i allt det ligger en ko och tuggar på lite hö bredvid en gatuhund med rabies som diar sina valpar. Gatuförsäljare med cyklar så fullastade med mattor att den på långt håll ser ut som en gigantisk kamel. Cykeltaxis överallt, med oändligt magra män som kämpar med hela sin kroppstyngd för att släpa två trinda rika turister framåt. Kameler traskar förbi ibland de också förresten. Bilar utan bilbälten i baksätet och med säten i bagageutrymmet. Folk som går mitt på de allra mest trafikerade vägarna med så mycket som åtta filer per körriktning. Bilar vart än man ser, med varsin tuta.  Mammor med sina barn som knackar på bilrutorna i korsningarna för att kanske någonstans lyckas få sig några mynt och kunna köpa mat. I vår bil har nästan alla varsin systemkamera, dator och Iphone. Ett av Asiens största och lyxigaste köpcenter uppbyggt alldeles vid fältet där gatubarnen leker. Jag mår lite illa, skäms för att vara vit.

Samtal långt in på kvällarna. Ett med en indisk man som kommer från landsbygden i delstaten Rajasthan och som lever i ett arrangerat äktenskap i ett hus med 68 familjemedlemmar. Sina bröders fruar kan han inte prata med eftersom gifta kvinnor inte får visa ansiktet för någon annan man än sin make. I Indien stannar sönerna i föräldrahemmet medan döttrarna vid giftermål flyttar. Att få döttrar räknas som sämre eftersom föräldrar till döttrar behöver betala en stor avgift vid bröllopet till pojkens föräldrar, dessutom vet föräldrarna att döttrarna kommer att flytta ut och därför inte finnas kvar och ta hand om dem när de blir gamla. Indiern jag samtalade med blev bortgift vid 17 års ålder men det förekommer många giftermål mellan så unga som 13-14-åringar. Vi kommer från väldigt annorlunda världar jag och han och ändå hade vi på var sitt håll kommit fram till så många likartade slutsatser. Mest pratade vi om fördelar och nackdelar hos livet som exempelvis landsortsborna i Rajasthan lever, hos livet västvärldens unga lever, hos livet i storstäder, hos modernitet och hos hur livet såg ut för några hundra år sedan. Allt är verkligen inte bra med västvärldens sätt att leva och allt är verkligen inte dåligt med det gamla sättet att leva. Detta börjar gå upp för mig på alltfler sätt och är en tanke som är viktig att tänka när man är på en sådan här resa.  Och fler nya insikter lär komma, längtar.