När man åker bort i ett antal veckor är det hemskt lätt hänt att packa med sig en massa onödigheter. Lyckades hyfsat bra med att lämna onödigt krimskrams hemma, men en av de sakerna som jag tog med men som jag inte använder är min kamera, konstigt nog. Man tycker ju att man vill minnas en sån här resa och bevara detaljerna för framtiden. Men jag kommer mig helt enkelt inte för att använda den.
För det första så tror jag att det har att göra med att jag vill ha så lite som möjligt att göra med turistidentiteten, gillar den inte alls. Särskilt inte här. För att dra en lite långsökt parallell så fortsätter jag såhär: I Sverige, eller överallt egentligen, har jag alltid stora problem med att gå på restaurang eftersom jag mår så konstigt av att en främling ska passa upp på mig, laga min mat, servera mig den. Jag betalar maten och de får lön, men nej, inte min grej. Varför ska de passa upp på mig? Samma känsla har jag här, gånger typ en miljon - den där när man känner sig förmer och inte vill vara det. Allra mest blir det så när jag har en kamera framme. Liksom, här kommer jag på exotiskt äventyr med min fancy kamera (nåja, förhållandevis) och, ja, jag vet inte. Är kanske överkänslig men känner bara att det så lätt blir nån slags safarikänsla över det hela, nån slags slumsafari.
Vet också att jag själv har noll komma noll tolerans för att bli fotad när jag inte gett min tillåtelse så varför ska jag vänta mig att random människor som jag råkar passera skulle vilja vara med på bild? Det är riktiga människor i sina riktiga liv, inga cirkusapor (som förresten också förtjänar lite integritet men det är ett annat ämne).
Vill egentligen mest svinga iväg min kamera ut genom fönstret under ett tåg och aldrig se den igen, inser mer och mer att foton inte är min grej. Dels eftersom foton i sociala medier väl har en tendens att mest gå ut på att för omvärlden hur lyckad man är (eller ja, hela fenomenet sociala medier går väl på vissa sätt ut på det men det är väl ingen nyhet direkt), orka stödja det fenomenet liksom. Och för att dyka ner i lite deep shit så känns hela grejen med att fota mest som ett sätt att fly från döden, som ett försök att bevara det förflutna. Det är en av de mest naturliga instinkterna, att fly från döden, en väldigt viktig instinkt (och källan till alla andra instinkter?). Men jag vet inte, jag tror inte att fotokulturen som vi har är helt hälsosam, man missar rätt mycket bakom om man hela tiden försöker fånga nuet så att man kan se tillbaka på det senare. Nog för att Carpe Diem är ett av de citat som irriterar mig mest eftersom det spelar kapitalismen, egocentreringen och den redan skyhöga pressen på individen rätt i händerna, men det har ändå liiite sanning i sig. Jag vill kunna låta saker komma och gå bara som de är, kanske är det pretentiöst sagt men hur som helst kan jag alltid skylla på att fotoalbum är tunga och jag hatar tunga flyttkartonger. Dessutom så är min kamera hemskt lynnig pga någon slags vattenskada (beror förvånande nog inte på att jag medvetet hällde vatten på den, lovar). Såtillvida att jag inte blir dement lär jag minnas denna resa ändå, och blir jag dement så finns det större bekymmer att hantera. Många anledningar, eller eh bortförklaringar. Kanske ser jag för ensidigt på saken, att dela foton är ju egentligen en fin grej som gör att andra kan få en större insikt i ens liv. Som med allting annat; finns flera sidor av saken. Men nej, detta är ingen turistresa så kameran förblir nerpackad. Utom när kossor/andra gulliga varelser går förbi, har i princip enbart bilder på apor, grisar, elefanter och kor. Vilket ju känns ganska representativt för Indien ändå.
På tal om döden. Pga JÄTTESNUVIG = osocial och lite lätt ynklig, så hann jag imorse läsa klart en bok som jag snubblade över när vi besökte en bokhandel. Tuesdays with Morrie heter den och den handlar om Morrie, en gammal sociologiprofessor, som är dödligt sjuk i ALS. En av hans gamla elever, en riktig karriärist som värderar fina bilar högre än relationer, söker upp honom och de börjar prata om allt det där i livet med verklig substans. En verkligt varm bok som handlar inte bara om döden utan allra mest om livsglädje och allt vad det innebär. Ett citat som slog mig var när han säger att "when you learn how to die, you learn how to live". Det är så sant! Man måste låta det gamla dö, gamla identiteter, gamla minnen, gamla roller, gamla situationer, för att det ska vara möjligt att låta det nya, nuet, komma. Ett buddhistiskt citat lyder såhär "don't cling to things, because nothing is permanent". Att låta saker förändras och att gå vidare till nya äventyr, nya situationer, nya roller är ju faktiskt vad hela livet handlar om.
Deep shit såhär på aftonkvisten. Godnatt, nu sova bort detta irriterande supervirus så jag kan hänga med barnen imorgon. Är bättre än imorse åtminstone när jag helst av allt ville hugga av min näsa. Alla framsteg är framsteg.
För det första så tror jag att det har att göra med att jag vill ha så lite som möjligt att göra med turistidentiteten, gillar den inte alls. Särskilt inte här. För att dra en lite långsökt parallell så fortsätter jag såhär: I Sverige, eller överallt egentligen, har jag alltid stora problem med att gå på restaurang eftersom jag mår så konstigt av att en främling ska passa upp på mig, laga min mat, servera mig den. Jag betalar maten och de får lön, men nej, inte min grej. Varför ska de passa upp på mig? Samma känsla har jag här, gånger typ en miljon - den där när man känner sig förmer och inte vill vara det. Allra mest blir det så när jag har en kamera framme. Liksom, här kommer jag på exotiskt äventyr med min fancy kamera (nåja, förhållandevis) och, ja, jag vet inte. Är kanske överkänslig men känner bara att det så lätt blir nån slags safarikänsla över det hela, nån slags slumsafari.
Vet också att jag själv har noll komma noll tolerans för att bli fotad när jag inte gett min tillåtelse så varför ska jag vänta mig att random människor som jag råkar passera skulle vilja vara med på bild? Det är riktiga människor i sina riktiga liv, inga cirkusapor (som förresten också förtjänar lite integritet men det är ett annat ämne).
Vill egentligen mest svinga iväg min kamera ut genom fönstret under ett tåg och aldrig se den igen, inser mer och mer att foton inte är min grej. Dels eftersom foton i sociala medier väl har en tendens att mest gå ut på att för omvärlden hur lyckad man är (eller ja, hela fenomenet sociala medier går väl på vissa sätt ut på det men det är väl ingen nyhet direkt), orka stödja det fenomenet liksom. Och för att dyka ner i lite deep shit så känns hela grejen med att fota mest som ett sätt att fly från döden, som ett försök att bevara det förflutna. Det är en av de mest naturliga instinkterna, att fly från döden, en väldigt viktig instinkt (och källan till alla andra instinkter?). Men jag vet inte, jag tror inte att fotokulturen som vi har är helt hälsosam, man missar rätt mycket bakom om man hela tiden försöker fånga nuet så att man kan se tillbaka på det senare. Nog för att Carpe Diem är ett av de citat som irriterar mig mest eftersom det spelar kapitalismen, egocentreringen och den redan skyhöga pressen på individen rätt i händerna, men det har ändå liiite sanning i sig. Jag vill kunna låta saker komma och gå bara som de är, kanske är det pretentiöst sagt men hur som helst kan jag alltid skylla på att fotoalbum är tunga och jag hatar tunga flyttkartonger. Dessutom så är min kamera hemskt lynnig pga någon slags vattenskada (beror förvånande nog inte på att jag medvetet hällde vatten på den, lovar). Såtillvida att jag inte blir dement lär jag minnas denna resa ändå, och blir jag dement så finns det större bekymmer att hantera. Många anledningar, eller eh bortförklaringar. Kanske ser jag för ensidigt på saken, att dela foton är ju egentligen en fin grej som gör att andra kan få en större insikt i ens liv. Som med allting annat; finns flera sidor av saken. Men nej, detta är ingen turistresa så kameran förblir nerpackad. Utom när kossor/andra gulliga varelser går förbi, har i princip enbart bilder på apor, grisar, elefanter och kor. Vilket ju känns ganska representativt för Indien ändå.
På tal om döden. Pga JÄTTESNUVIG = osocial och lite lätt ynklig, så hann jag imorse läsa klart en bok som jag snubblade över när vi besökte en bokhandel. Tuesdays with Morrie heter den och den handlar om Morrie, en gammal sociologiprofessor, som är dödligt sjuk i ALS. En av hans gamla elever, en riktig karriärist som värderar fina bilar högre än relationer, söker upp honom och de börjar prata om allt det där i livet med verklig substans. En verkligt varm bok som handlar inte bara om döden utan allra mest om livsglädje och allt vad det innebär. Ett citat som slog mig var när han säger att "when you learn how to die, you learn how to live". Det är så sant! Man måste låta det gamla dö, gamla identiteter, gamla minnen, gamla roller, gamla situationer, för att det ska vara möjligt att låta det nya, nuet, komma. Ett buddhistiskt citat lyder såhär "don't cling to things, because nothing is permanent". Att låta saker förändras och att gå vidare till nya äventyr, nya situationer, nya roller är ju faktiskt vad hela livet handlar om.
Deep shit såhär på aftonkvisten. Godnatt, nu sova bort detta irriterande supervirus så jag kan hänga med barnen imorgon. Är bättre än imorse åtminstone när jag helst av allt ville hugga av min näsa. Alla framsteg är framsteg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar