Pang bom så var ännu en vecka förbi! Snörvligheten börjar avta vilket ju alltid är gött. En bra vecka, känns som jag haft en massa veckor här eftersom jag verkligen fått in en vardagsrutin men det är ju faktiskt bara en månad sen jag kom hit. Knasigt värre.
I helgen hade jag mitt första oangenäma möte med en kossa, vilket involverade ett visst krossande av myten att tjurar inte reagerar på rött. Vi traskar helt sonika längs en vanlig gata när plötsligt en tjur kommer dundrande med ett tydligt mål i sikte; min röda tröja. Kom undan med en lite öm arm och en eh, nyvunnen respekt för spurtande nötkreatur.
I övrigt då. Börjar verkligen känna mig hemma i lärarrollen nu, viftandes för fullt med min whiteboardpenna, sjungandes barnsånger och lekandes Moaversionen av Simon Says. Det är himla klurigt ibland och tålamodsprövande så in i norden, men för det mesta jädra roligt. Råkar ju vara typ Tålamodet/Lugnet reinkarnerat, så jag klarar mig bra. Nog för att jag kanske gärna hade skippat den delen av veckan när ett av barnen ryckte till sig min hand och använde den som näsduk, men det är en annan femma.
Börjar också förstå hur snabbt barn faktiskt lär sig, bara man trycker på rätt motivationsknapp. Fina grejer. Gjorde min dag när en av de barnen som inte går i någon skola överhuvudtaget dels förstod subtraktion men faktiskt också var helt exalterad över varje subtraktionstal jag gav henne. Yey!
Ser till att ta vara på tiden här och börjar som ett oväntat plus bli mer och mer säker på vad jag vill göra av mitt yrkesliv. Tid att tänka är alltid bra. På ett sätt kan jag avundas folk som sedan de var 5 år har vetat vad de vill bli, men samtidigt är det mycket mer spännande att liksom se vilka bananskal man råkar halka in på. Börjar åtminstone veta åt vilket håll jag vill placera min rad av bananskal, vilket räcker för mig.
Tjoflöjt, ny dag väntar imorgon. Förhoppningsvis fri från springande kossor, eller ja, springa får de väl göra men åt ett annat håll än mot mig tack.
I helgen hade jag mitt första oangenäma möte med en kossa, vilket involverade ett visst krossande av myten att tjurar inte reagerar på rött. Vi traskar helt sonika längs en vanlig gata när plötsligt en tjur kommer dundrande med ett tydligt mål i sikte; min röda tröja. Kom undan med en lite öm arm och en eh, nyvunnen respekt för spurtande nötkreatur.
I övrigt då. Börjar verkligen känna mig hemma i lärarrollen nu, viftandes för fullt med min whiteboardpenna, sjungandes barnsånger och lekandes Moaversionen av Simon Says. Det är himla klurigt ibland och tålamodsprövande så in i norden, men för det mesta jädra roligt. Råkar ju vara typ Tålamodet/Lugnet reinkarnerat, så jag klarar mig bra. Nog för att jag kanske gärna hade skippat den delen av veckan när ett av barnen ryckte till sig min hand och använde den som näsduk, men det är en annan femma.
Börjar också förstå hur snabbt barn faktiskt lär sig, bara man trycker på rätt motivationsknapp. Fina grejer. Gjorde min dag när en av de barnen som inte går i någon skola överhuvudtaget dels förstod subtraktion men faktiskt också var helt exalterad över varje subtraktionstal jag gav henne. Yey!
Ser till att ta vara på tiden här och börjar som ett oväntat plus bli mer och mer säker på vad jag vill göra av mitt yrkesliv. Tid att tänka är alltid bra. På ett sätt kan jag avundas folk som sedan de var 5 år har vetat vad de vill bli, men samtidigt är det mycket mer spännande att liksom se vilka bananskal man råkar halka in på. Börjar åtminstone veta åt vilket håll jag vill placera min rad av bananskal, vilket räcker för mig.
Tjoflöjt, ny dag väntar imorgon. Förhoppningsvis fri från springande kossor, eller ja, springa får de väl göra men åt ett annat håll än mot mig tack.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar