Hej hopp, plötsligt var det dags för hemfärd. Just nu i Delhi och väntar på att åka till flygplatsen.
Många avsked de senaste dagarna, vilket väl alltid är tråkigt. Men om det inte hade varit tufft att åka så hade det ju betytt att själva vistelsen inte varit så bra och det om något hade ju varit väldigt tråkigt. Dessutom väntar ett nytt färskt jobb på Röda Korset direkt vid hemkomst vilket ju inte kunde vara bättre tajmat.
Tror detta varit några av de mest lärorika veckorna i livet hittills, tar med mig massor av nya tankar om såväl samhälle, om mig själv och om livet i största allmänhet. Överhuvudtaget när man vistas utomlands som något annat än turist så pressas man verkligen att upptäcka nya saker om sig själv och testa sig själv i nya situationer. Och plötsligt kan man finna sig själv helt plötsligt helt och hållet bekväm med att leda 20 barn i Simon Says och faktiskt vara rätt så bra på det. Eller förklara multiplikation och skriva verb på knacklig Hindi. Pang bom liksom. Älskar sånt, att våga sätta sig själv i nya situationer och faktiskt klara dem galant.
Hoppas också att jag kunnat bidra med åtminstone något litet, tror dock att det är viktigt att inte ha för höga förväntningar på ens faktiska avtryck när man åker iväg såhär; trots allt är en volontär bara där en begränsad tid och allt som har med social utveckling att göra tar TID. Men med sin tid och sitt engagemang går det göra åtminstone något litet, och ett myrsteg framåt är åtminstone bättre än inget.
Tror ärligt talat att en av de största poängerna med t.ex skolan jag jobbade på kanske inte främst är att lära ut konkreta kunskaper utan mycket också att förknippa lärande för dessa barn med något positivt. Sen så tror jag också att skolan kan vara en väldigt viktig fristad där glada och snälla vuxna finns redo med kramar och leenden och dit alla barn är välkomna och det är också en viktig aspekt, inte bara här utan för skolan generellt. Och sen såklart klämma in så mycket konkret lärande man kan, men det avgörande för lärandeprocessen tror jag inte är hur snabbt man kan rabbla alfabetet utan att man bibehåller sin lust att lära och att man aldrig ska känna sig dum för att man inte kan. Man har ju bara inte lärt sig än! Och med mycket lek och glädje så, ja, jag tror att det är en bra väg att gå, för såväl stor som liten.
Något jag frågat mig själv många gånger under min tid här är om vårt sätt att leva i västvärlden verkligen är så himla mycket bättre. Visst, vi har materiell rikedom och hög standard i de flesta av livets alla områden och det ska vi inte ta för givet. Tror att fattigdom är en grej man omöjligen kan föreställa sig fullt ut om man alltid haft tillräckligt med pengar, och med allt som man inte själv har upplevt bör man vara ödmjuk. Men så ser jag på många av kvinnorna i vår Women Empowerment Class. Trots att många av dem blev bortgifta och gravida som 15-åringar och har så lite utbildning att de inte kan läsa eller skriva sitt eget modersmål, så jäsiken vad dessa kvinnor har livsglädje i sig! Många problem också, garanterat, problem som man som utlänning nog aldrig kan få full insikt i, men inte hindrar det dessa kvinnor från att samtidigt vara så himla glada. Tror därför att vi måste ha ett väldigt öppet sinne när det kommer till social utveckling och inte tro att vårt sätt att leva alltid är det bästa ur alla aspekter. Människan är sjukt anpassningsbar och det finns massor av olika sätt att leva ett gott liv.
Tar med mig en miljard lärdomar hem och är galet nöjd med hela denna upplevelse. Såklart har det varit tufft ibland, med mycket frustration och många utmaningar, men vad är det som säger att upplevelser där allt glider smidigt är de bästa? Tvärtom skulle jag nog säga, att bara halka sin väg framåt på ett bananskal är väl trist.
Märklig känsla att plötsligt snart vara i Sverige, lär bli lite av en kulturchock! Plötsligt står folk i kö, slirar inte med sina tuctucs på trottoarer och vägkanter och överallt, bilarna tutar inte, det finns papperskorgar, det anses fult att stirra, kor springer inte omkring på gatorna, restaurangerna klassificeras inte längre som Veg och Non-veg och det kommer vara snö på gatorna. Knasigt värre. Och som med alla resor så kommer jag minnas många platser och situationer men det är människorna som lämnar störst avtryck och som jag kommer att minnas längst, utan tvekan. Tar med mig många minnen som jag förvarar på en särskilt plats i mig.
Nä, dags att ta en tupplur innan planet lyfter. Godnatt Indien, jag misstänker att vi ses i framtiden igen!
Många avsked de senaste dagarna, vilket väl alltid är tråkigt. Men om det inte hade varit tufft att åka så hade det ju betytt att själva vistelsen inte varit så bra och det om något hade ju varit väldigt tråkigt. Dessutom väntar ett nytt färskt jobb på Röda Korset direkt vid hemkomst vilket ju inte kunde vara bättre tajmat.
Tror detta varit några av de mest lärorika veckorna i livet hittills, tar med mig massor av nya tankar om såväl samhälle, om mig själv och om livet i största allmänhet. Överhuvudtaget när man vistas utomlands som något annat än turist så pressas man verkligen att upptäcka nya saker om sig själv och testa sig själv i nya situationer. Och plötsligt kan man finna sig själv helt plötsligt helt och hållet bekväm med att leda 20 barn i Simon Says och faktiskt vara rätt så bra på det. Eller förklara multiplikation och skriva verb på knacklig Hindi. Pang bom liksom. Älskar sånt, att våga sätta sig själv i nya situationer och faktiskt klara dem galant.
Hoppas också att jag kunnat bidra med åtminstone något litet, tror dock att det är viktigt att inte ha för höga förväntningar på ens faktiska avtryck när man åker iväg såhär; trots allt är en volontär bara där en begränsad tid och allt som har med social utveckling att göra tar TID. Men med sin tid och sitt engagemang går det göra åtminstone något litet, och ett myrsteg framåt är åtminstone bättre än inget.
Tror ärligt talat att en av de största poängerna med t.ex skolan jag jobbade på kanske inte främst är att lära ut konkreta kunskaper utan mycket också att förknippa lärande för dessa barn med något positivt. Sen så tror jag också att skolan kan vara en väldigt viktig fristad där glada och snälla vuxna finns redo med kramar och leenden och dit alla barn är välkomna och det är också en viktig aspekt, inte bara här utan för skolan generellt. Och sen såklart klämma in så mycket konkret lärande man kan, men det avgörande för lärandeprocessen tror jag inte är hur snabbt man kan rabbla alfabetet utan att man bibehåller sin lust att lära och att man aldrig ska känna sig dum för att man inte kan. Man har ju bara inte lärt sig än! Och med mycket lek och glädje så, ja, jag tror att det är en bra väg att gå, för såväl stor som liten.
Något jag frågat mig själv många gånger under min tid här är om vårt sätt att leva i västvärlden verkligen är så himla mycket bättre. Visst, vi har materiell rikedom och hög standard i de flesta av livets alla områden och det ska vi inte ta för givet. Tror att fattigdom är en grej man omöjligen kan föreställa sig fullt ut om man alltid haft tillräckligt med pengar, och med allt som man inte själv har upplevt bör man vara ödmjuk. Men så ser jag på många av kvinnorna i vår Women Empowerment Class. Trots att många av dem blev bortgifta och gravida som 15-åringar och har så lite utbildning att de inte kan läsa eller skriva sitt eget modersmål, så jäsiken vad dessa kvinnor har livsglädje i sig! Många problem också, garanterat, problem som man som utlänning nog aldrig kan få full insikt i, men inte hindrar det dessa kvinnor från att samtidigt vara så himla glada. Tror därför att vi måste ha ett väldigt öppet sinne när det kommer till social utveckling och inte tro att vårt sätt att leva alltid är det bästa ur alla aspekter. Människan är sjukt anpassningsbar och det finns massor av olika sätt att leva ett gott liv.
Tar med mig en miljard lärdomar hem och är galet nöjd med hela denna upplevelse. Såklart har det varit tufft ibland, med mycket frustration och många utmaningar, men vad är det som säger att upplevelser där allt glider smidigt är de bästa? Tvärtom skulle jag nog säga, att bara halka sin väg framåt på ett bananskal är väl trist.
Märklig känsla att plötsligt snart vara i Sverige, lär bli lite av en kulturchock! Plötsligt står folk i kö, slirar inte med sina tuctucs på trottoarer och vägkanter och överallt, bilarna tutar inte, det finns papperskorgar, det anses fult att stirra, kor springer inte omkring på gatorna, restaurangerna klassificeras inte längre som Veg och Non-veg och det kommer vara snö på gatorna. Knasigt värre. Och som med alla resor så kommer jag minnas många platser och situationer men det är människorna som lämnar störst avtryck och som jag kommer att minnas längst, utan tvekan. Tar med mig många minnen som jag förvarar på en särskilt plats i mig.
Nä, dags att ta en tupplur innan planet lyfter. Godnatt Indien, jag misstänker att vi ses i framtiden igen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar