Mot moderlandet

Hej hopp, plötsligt var det dags för hemfärd. Just nu i Delhi och väntar på att åka till flygplatsen.

Många avsked de senaste dagarna, vilket väl alltid är tråkigt. Men om det inte hade varit tufft att åka så hade det ju betytt att själva vistelsen inte varit så bra och det om något hade ju varit väldigt tråkigt. Dessutom väntar ett nytt färskt jobb på Röda Korset direkt vid hemkomst vilket ju inte kunde vara bättre tajmat.

Tror detta varit några av de mest lärorika veckorna i livet hittills, tar med mig massor av nya tankar om såväl samhälle, om mig själv och om livet i största allmänhet. Överhuvudtaget när man vistas utomlands som något annat än turist så pressas man verkligen att upptäcka nya saker om sig själv och testa sig själv i nya situationer. Och plötsligt kan man finna sig själv helt plötsligt helt och hållet bekväm med att leda 20 barn i Simon Says och faktiskt vara rätt så bra på det. Eller förklara multiplikation och skriva verb på knacklig Hindi. Pang bom liksom. Älskar sånt, att våga sätta sig själv i nya situationer och faktiskt klara dem galant.

Hoppas också att jag kunnat bidra med åtminstone något litet, tror dock att det är viktigt att inte ha för höga förväntningar på ens faktiska avtryck när man åker iväg såhär; trots allt är en volontär bara där en begränsad tid och allt som har med social utveckling att göra tar TID. Men med sin tid och sitt engagemang går det göra åtminstone något litet, och ett myrsteg framåt är åtminstone bättre än inget.

Tror ärligt talat att en av de största poängerna med t.ex skolan jag jobbade på kanske inte främst är att lära ut konkreta kunskaper utan mycket också att förknippa lärande för dessa  barn med något positivt. Sen så tror jag också att skolan kan vara en väldigt viktig fristad där glada och snälla vuxna finns redo med kramar och leenden och dit alla barn är välkomna och det är också en viktig aspekt, inte bara här utan för skolan generellt. Och sen såklart klämma in så mycket konkret lärande man kan, men det avgörande för lärandeprocessen tror jag inte är hur snabbt man kan rabbla alfabetet utan att man bibehåller sin lust att lära och att man aldrig ska känna sig dum för att man inte kan. Man har ju bara inte lärt sig än! Och med mycket lek och glädje så, ja, jag tror att det är en bra väg att gå, för såväl stor som liten.

Något jag frågat mig själv många gånger under min tid här är om vårt sätt att leva i västvärlden verkligen är så himla mycket bättre. Visst, vi har materiell rikedom och hög standard i de flesta av livets alla områden och det ska vi inte ta för givet. Tror att fattigdom är en grej man omöjligen kan föreställa sig fullt ut om man alltid haft tillräckligt med pengar, och med allt som man inte själv har upplevt bör man vara ödmjuk. Men så ser jag på många av kvinnorna i vår Women Empowerment Class. Trots att många av dem blev bortgifta och gravida som 15-åringar och har så lite utbildning att de inte kan läsa eller skriva sitt eget modersmål, så jäsiken vad dessa kvinnor har livsglädje i sig! Många problem också, garanterat, problem som man som utlänning nog aldrig kan få full insikt i, men inte hindrar det dessa kvinnor från att samtidigt vara så himla glada. Tror därför att vi måste ha ett väldigt öppet sinne när det kommer till social utveckling och inte tro att vårt sätt att leva alltid är det bästa ur alla aspekter. Människan är sjukt anpassningsbar och det finns massor av olika sätt att leva ett gott liv.

Tar med mig en miljard lärdomar hem och är galet nöjd med hela denna upplevelse. Såklart har det varit tufft ibland, med mycket frustration och många utmaningar, men vad är det som säger att upplevelser där allt glider smidigt är de bästa? Tvärtom skulle jag nog säga, att bara halka sin väg framåt på ett bananskal är väl trist.

Märklig känsla att plötsligt snart vara i Sverige, lär bli lite av en kulturchock! Plötsligt står folk i kö, slirar inte med sina tuctucs på trottoarer och vägkanter och överallt, bilarna tutar inte, det finns papperskorgar, det anses fult att stirra, kor springer inte omkring på gatorna, restaurangerna klassificeras inte längre som Veg och Non-veg och det kommer vara snö på gatorna. Knasigt värre. Och som med alla resor så kommer jag minnas många platser och situationer men det är människorna som lämnar störst avtryck och som jag kommer att minnas längst, utan tvekan. Tar med mig många minnen som jag förvarar på en särskilt plats i mig.

Nä, dags att ta en tupplur innan planet lyfter. Godnatt Indien, jag misstänker att vi ses i framtiden igen!   

Näst sista veckan

Snart bara en vecka kvar innan jag återvänder till moderlandet, knasigt värre. Känns som jag nyss irrade ut från Delhi flygplats, samtidigt som att jag faktiskt hunnit så vansinnigt mycket här så det känns som jag varit här en hel evighet.

Denna helg har min kropp varit i den sedvanliga herrejösses-vart-är-allt-mitt-blod-och-aj-vad-ont-det-gör-överallt-chocken som slår till nån gång om sänder (såna tillfällen då jag är mindre entusiastisk över att vara av honkön). Så har mest irrat omkring ganska så väldigt snurrig i huvudet och försökt se till att marken inte kommer upp och slår mig i ansiktet. Sånt som händer ibland men ack så onödig dramatik.

Efter en lugn helg har dock gnistan återvänt och sitter i skrivande stund och gör lektionsplanering för min sista vecka, lite hälsorelaterade grejer, fotosyntes, näringslära... Även om jag kan bli frustrerad över bristen på struktur här så passar det mig utmärkt att få så pass mycket eget ansvar över lektionerna (delat med andra volontärer såklart, men det är ingen som säger till oss vad vi ska göra). Så jag trivs även om det kan vara lite kaotiskt för en stackars strukturfreakskandinav ibland.

När man åker på en sån här resa tror jag att den allmänna förväntningen är att man ska komma hem med en större tacksamhet gentemot vad man har här hemma. Det tror jag helt klart att jag kommer att göra. Jag är verkligen ingen rikeman, jag skrubbar toaletter och släpar postkärror till vardags liksom. Men jag har sååå mycket som så många saknar och det är så otroligt lätt att glömma. När man är i en priviligierad ställning blir man väldigt lätt blind för sina privilegier, vilket jag tror gäller alla typer av privilegier och förtrycksstrukturer och att se till att vara medveten om detta är det minsta man kan göra.

Dels har vi de uppenbara såsom tak över huvudet och mat på bordet men också mer osynliga saker som är ack så väsentliga. Främst tänker jag på privilegiet att kunna välja. Jag kan välja vad jag vill studera, om jag vill jobba något år innan jag studerar, jag kan välja att spela fiol och jag kan välja min klädstil. Jag kan välja att låta bli lyxvaror såsom nya kläder och frisörbesök, men jag vet att jag har möjligheten att köpa något om jag verkligen behöver det eller helt enkelt bara vill ha. Jag kan välja vad jag prioriterar att lägga mina pengar på - jag kan välja att åka till Indien. Människorna som sover under håliga filtar kan inte välja.

Men något annat jag också tar med mig är en fördjupad insikt kring de negativa aspekterna kring hur vi lever i västvärlden samt en insikt om att alla samhällen egentligen är rätt lika. Medan religion och traditioner är den största källan till förtryck på vissa platser så är normer och ideal och krav på att följa konsumtionsmönster exempel på förtryck hos oss. Medan kvinnor täcker sig här förväntas kvinnor i väst klä sig tilltalande, attraktivt, snarare än bekvämt. I alla samhällen finns ideal kring vad som är ett bra liv, och även om hierarkierna och normerna kring detta är olika på ytan så är det ganska samma sak på ett djupare plan.

Nä, hej och hå, dags att fortsätta lektionsplanera! (knasigt förresten hur otroligt lite jag minns från grundskolan. Finner mig själv plötsligt googlande hur det egentligen var som fotosyntes funkade. Ojoj. Intellektuell nedförsbacke efter studenten eller vad?!)

Springande kossor och sånt

Pang bom så var ännu en vecka förbi! Snörvligheten börjar avta vilket ju alltid är gött. En bra vecka, känns som jag haft en massa veckor här eftersom jag verkligen fått in en vardagsrutin men det är ju faktiskt bara en månad sen jag kom hit. Knasigt värre.

I helgen hade jag mitt första oangenäma möte med en kossa, vilket involverade ett visst krossande av myten att tjurar inte reagerar på rött. Vi traskar helt sonika längs en vanlig gata när plötsligt en tjur kommer dundrande med ett tydligt mål i sikte; min röda tröja. Kom undan med en lite öm arm och en eh, nyvunnen respekt för spurtande nötkreatur.

I övrigt då. Börjar verkligen känna mig hemma i lärarrollen nu, viftandes för fullt med min whiteboardpenna, sjungandes barnsånger och lekandes Moaversionen av Simon Says. Det är himla klurigt ibland och tålamodsprövande så in i norden, men för det mesta jädra roligt. Råkar ju vara typ Tålamodet/Lugnet reinkarnerat, så jag klarar mig bra. Nog för att jag kanske gärna hade skippat den delen av veckan när ett av barnen ryckte till sig min hand och använde den som näsduk, men det är en annan femma.

Börjar också förstå hur snabbt barn faktiskt lär sig, bara man trycker på rätt motivationsknapp. Fina grejer. Gjorde min dag när en av de barnen som inte går i någon skola överhuvudtaget dels förstod subtraktion men faktiskt också var helt exalterad över varje subtraktionstal jag gav henne. Yey!

Ser till att ta vara på tiden här och börjar som ett oväntat plus bli mer och mer säker på vad jag vill göra av mitt yrkesliv. Tid att tänka är alltid bra. På ett sätt kan jag avundas folk som sedan de var 5 år har vetat vad de vill bli, men samtidigt är det mycket mer spännande att liksom se vilka bananskal man råkar halka in på. Börjar åtminstone veta åt vilket håll jag vill placera min rad av bananskal, vilket räcker för mig.

Tjoflöjt, ny dag väntar imorgon. Förhoppningsvis fri från springande kossor, eller ja, springa får de väl göra men åt ett annat håll än mot mig tack.